Båtar i körsbärsblad vid Kejserliga Palatset  

AIKIDO OCH KASHIMA PÅ SHISEIKAN 

Vi var en grupp entusiastiska kashima- och aikidoutövare som reste från Norge till Inaba Senseis dojo, som ligger i mitt i Tokyo, mitt i den stora �skogen� Meiji Jingu. Meiji Jingu är en parkanläggning med ett av de tre viktigaste shintotemplen i Japan, samt Shiseikan, en stor vacker anläggning med flera stora dojoer, där man tränar aikido, kashima, kyodo, judo och kendo. Dojon ligger inne bland träden, så det är som om man tränar inne i skogen, även om det ligger mitt inne i Tokyos härliga 13-miljoners urbanitet.

Vi reste sju stycken från Tenshinkan i Oslo: Mona, Stein-Are, Peter, Atle, Elin, Eli-Kristin, Harriet från Tromsø och undertecknade.
Vi var en liten norsk �delegation�, och vi välkomnades in i Shiseikans traditionsrika träningslokaler som den första grupp, inte enskilda person, som togs emot från Norge. Bjørn-Eirik Olsen har ju varit där många år och lagt grunden för oss, och Olsen-san var ett känt namn i dojon, och man kunde absolut känna igen sättet aikido tränas här på Shiseikan, med det vi har med oss hemifrån.
Vi blev högtidligt invigda vid det stora shintotemplet i Meiji Jingu, där Atle med stor nervositet följde de gamla ritualerna i shintoismen: gudarna i naturen, som vördas och hälsas. En shintopräst i stel och frasande kimono ledde invigningen, och efteråt var vi inviterade till en ceremoni med dans och rituell musik, där shintopräst, små dansande prästinnor och musiker förseglade det avtal som nu ingåtts mellan oss och templet, och genom templet Shiseikan. 

 
Liten shintoprästinna i Kamakura

De dansande prästinnorna sprang förbi våra böjda ryggar, när prästen sjöng/läste, först med prasslande pappersviftor, sedan med små klockor, och det var kanske då man kände, att detta hade en förbindelse med naturens egna gudar och gudinnor.


 
Shintomusiker i Kamakura med traditionell munorgel, trumma, flöjt.

 
Liten tempelräv

SAKURA I KAMAKURA

Mona och jag anlände till Tokyo några dagar innan de andra, och det gav oss ett tillfälle att besöka Kamakura, just när körsbärsblomningen, Sakurablomningen, började. Kamakura är ett gammalt säte för shintoistiska och buddhistiska tempel, de äldsta från 1285. Fjäll och skog och gamla tempel, och vilandes trädgårdsanläggningar: detta var ett fint sätt att bli introducerad till Japan.

 
Körsbärsblomallé
 
Tempel i Kamakura

Vi hade också tid att kasta oss in i Tokyos intensiva urbanitet. Vår första dag i Tokyo tillbringade vi på knallblåa presenningar som man hade lagt ut under de blommande körsbärsträden, tillsammans med solhungriga japaner som började samlas för det stora Sakura-firandet. Mona och jag sov av oss en del jetlag där.

 
Ginza i Tokyos centrum
 
Tokyo suburban blend

 
En lokal kiosk på Shinjuku station ?


TRÄNINGEN I SHISEIKAN

Träningen i Shiseikan är två gånger dagligen utom lördagar, i 1 ½ eller 2 timmars pass, och två gånger i veckan är det ren Kashima-träning. Det är morgonträningar och kvällsträningar alternerande, och alltid intensivt.
Man tränar i två stora dojos, aikido med mattor och kashima i dojon med trägolv. 
Fönstren öppnas till träden utanför, och ibland kom en fågel inflygandes av misstag.

Varje träning hade sin egen tydliga karaktär och �stil�, beroende på vilken sensei som höll i den:

Tanaka sensei instruerade ren aikido, med ganska kraftfull stil. En åttio år gammal man, som själv har tränat direkt under Morihei Ueshiba Osensei. Det var värdefullt att få med sig det slags aikido, som trots att den kunde upplevas som lite hårdhänt ibland, kommer direkt ur en praktiskt applicerad budo, som ska fungera i en kamp.

Fukutoku sensei blandade ren aikido och svärdträning, och en eftermiddag gick vi ut allihop och gjorde hundra eller tvåhundra kesagiri med svärd ute i solen, bland fåglarna, träden, ormarna och bland något förundrade besökande som satt på gräset. Endo sensei och Arraya sensei gick runt och rättade och korrigerade, så man hade hela tiden god hjälp från flera håll. Fukutoku senseis oerhörda precision och kunnighet lyste igenom allt hon instruerade, alltid knapp i detaljerna, men tydlig.

Sasada sensei var en lekfullt originell man, som arbetade konsekvent och klart med att mjuka upp, att hitta balanspunkter och center, och att koppla center med hur handen och armen vänder sig och rör sig. Han använde ofta Jo eller en lång stör i uppvärmningen, bara för att �leka� med tyngd, balans och riktning, och ökade gradvis svårigheten för att till slut applicera det hela på en riktig teknik. I hans träningar var det hela tiden en dynamik mellan teknik med jo, svärd, kniv eller ren aikido, och tillbakavändande till balansövningar, att mjuka upp, att släppa taget. 

Watanabe sensei introducerade en del svärdteknik, som en del av aikidon, och arbetade med oerhörd vänlighet, precision och tydlighet. Det låg honom om hjärtat att formen skulle förstås på djupet. Vi gjorde till exempel en klargörande happogiri med svärd, där jag tror många av oss för första gången begrep varför formen är som den är, och hur svärdet gör att balans och center tvingas i position. Detta blev mycket användbart i aikidotekniker senare.

Yamada sensei kom till att gå under smeknamnet storken eller hägern. Han stod som en fågel längst ner i dojon och, och efter att med många obegripliga japanska mumlanden instruerat en aikidoteknik, betraktade han länge vad hans instruktion åstadkommit, och vad nästa steg då skulle vara. Hans aikido var präglad av minsta möjliga ansträngning och störst möjliga effektivitet, och gjorde oss till en början lite skrämda kanske, när han stod och övade för sig själv med skarpt svärd en eftermiddag. Det visade sig, att under denna något buttra yta, dolde sig ett underfundigt leende, och en glädje som kunde brista ut i ett humrande skratt när han kastade någon till höger eller vänster, eller såg en person som lyckades med tekniken. 


KASHIMA OCH AIKIDO

Och till slut Inaba sensei, som höll i de rena kashima-träningarna, och där är han ju ett fyrverkeri av kunskap, tålamod och plötsligt exploderande temperament.
Man kan lära mycket av skillnaden och det kompletterande i kashima och aikido: Inaba sensei instruerar mot bakgrunden, att om du gör �fel�, så riskerar du att träffas av ett skarpt svärd, som den yttersta konsekvensen. Då blir det att inte förstå, att inte anstränga sig, att inte ge allt, oförlåtligt. Inaba sensei går också ofta djupt in i den filosofiska och andliga aspekten av kashima, av att förhålla sig till mötet med döden, att stiga in i en �fighter spirit�.
Han började bland annat en eftermiddagsträning med en föreläsning baserad på en del av principerna i The Five Rings. Det gäng av unga ( till 98 % manliga) studenter från Tokyos universitet som var där den dagen, var tvungen att finna sig i, att inte allt är hopp, teknisk briljans och kropp, utan att en del av kashima ligger djupt inne i det existentiella, och jagets förhållande till det att vara i en så tillspetsad situation som en svärdkamp kan vara. Formen är viktig, men innehållet ( som Aoki-san sa, �you step forward this half step with your entire soul!�) är det första.

I Inaba senseis kashimaträning gick fem eller sex instruktörer upp och var tore, dvs. i kashima den som tar emot tekniken. Vi kunde då sätta oss på vänt, och fick sedan individuell instruktion genom en hel serie, som passade vår nivå av duktighet. Ibland gick Inaba sensei runt och tog över där han tyckte det såg speciellt illa ut, eller där en nybörjare behövde klara linjer.
Endo sensei var i alla de här träningarna den som hade översikten, och som gav oss norrmän besked om vad vi kunde göra och vad vi inte kunde. Det var inte alltid helt lätt att förstå balansen mellan att vara ödmjukt tillbakahållen och den som tar för sig och är orädd. Endo sensei gick också runt och instruerade, skarpt, och efter några dagar utan omsvep. Han och Inaba sensei underströk att man måste ge allt i varje teknik, i varje angrepp man tar emot, med hela sig. 
Kiai är viktig, och vi var många norrmän som flera gånger fick höra, att kiain var �too long! I have told you, again and again.� och man kände sig ibland som ett barn som snubblar över samma fel för hundrade gången, trots att man vet att det är fel!
Kiain är kraftfull, skarp, ett vapen det med, och det är värdefullt också för aikidoträningen att öva sig i att utbrista i ett skarpt kiai.
Två lördagar arrangerade Endo sensei en egen kashimaträning bara för oss, och för Andrei och Nikko, som var på besök från Polen respektive Tyskland.
Detta är ju en lyx utan like: vi fick instruktion av de allra bästa, och särskilt de mer tränade fick finna sig i en del utbrott av frustration och otålighet!! 


 
En av tusentals kamelior i Tokyos centrum

SANGUBASHI

Men efteråt, ja, efter många träningar, har vi gått ett gäng senseier och utövare, glada och trötta, genom den svalkande och brusande, mörka �skogen�, hälsat på Shintoportens gudar och på den uniformsklädde, strikte vakten vid porten innan vi stupat in i Tokyos varma kvällsliv. Rätt vid dojon låg ett litet område, Sangubashi, den närmaste T-banestationen (en lokal lokal linje, som inte alltid kan spåras på T-baneöversikter! Bara för speciellt invigda!). 
Där var små gator och prång, precis innanför en tvåfilig motorväg och oljud, med sushi-, yakitori-, noodle-restauranter och � byens beste kaffested� som visade sig servera, efter våra normer, dåligt, svagt pulverkaffe med varm mjölk. Det var en av de få floppar vi upplevde i matväg, för maten i Tokyo, från fina superrestauranter till enkla lokala noodleshapper, var härlig! På Sangubashi hade vi också vår lokala supermarket, där vi varje kväll plöjde inom för att få tag i mera plåster ( knän, armbågar, diverse…vi plåstrade och plåstrade ), yoghurt, en öl, chips, choklad eller bara en liten kvällssushi-take-away.

 

Sangubashi
 
 
Meny i Sangubashi


VILOTUR TILL HAKONE

 
På slutet av första veckan, när Inaba sensei och Endo sensei till sin överraskning förstod att vi norrmän tränade ihärdigt varje träning, så menade de att vi måste ha en vilodag. Vi blev på tisdagen den andra veckan inviterade till �the big exploring tour to Hakone!� Och trots ( eller kanske just på grund av?) att det regnade kraftfullt hela dagen – Fuji Mountain låg säkert vilandes och leendes bakom det gråa, massiva molntäcket – blev det som en familjeutflykt med goda vänner och en massa paraplyer.
De dimmiga vulkanfjällen och i diset nästan osynliga röda shintoportalerna, och sushi sahimi restauranten, var så vackert, och de heta källorna (som Hakone är känt för) var en upplevelse. Vi avslutade turen med att ligga ute i de heta baden, inne under träden, medan regnet risslade ner lite lagom kyligt över oss.


 
Shintoportal ute i vattnet

 
Vulkanfjällområde sett från linbanan
 
Paraplyutflykt
 
Sushi, sashimi och sake


HEM

Efter två intensiva veckor, på alla plan, lämnade vi kvar Atle, som skulle vara med på två veckors seminarium för kashima-instruktörer, och vände näsan hemåt.

Besöket på Shiseikan och i Tokyo var rikt och starkt, och jag hoppas jag kan komma tillbaka, så att de duktiga lärarna igen kan bli irriterade över, och allvarligt utmana, min lilla kunskap om aikido och kashima, och kanske fortsätta några av de djupare existentiella diskussionerna och frågorna, som är en viktig del av min önskan att fortsätta att lära mer.

Mvh  
ewa jacobsson tenshinkan oslo

Alla bilder © ewa jacobsson sopranotronic productions 2009

 
Inaba Sensei